En sämre känsla

Hej,

I helgen var jag och Akilles iväg på årets sista dressyrtävling i Enköping. Vi hade haft en bra uppladdning och fick hjälp av min tränare under tävlingsdagen, allt kändes bra och under kontroll. Precis så som det brukar kännas under en tävlingsdag, men tyvärr vändes den känslan och vi fick inte alls till den ritten jag hade hoppats på.

Med detta inlägg vill jag visa att det inte alltid går som planerat, det är många faktorer som spelar roll för att ekipage ska få till en toppenritt precis just den dagen, och i lördags var det helt enkelt inte min och Akilles dag. Det började med att Akilles kändes lite styv och stiff i kroppen, men efter lite lösgörande arbete brukar vi alltid ta oss igenom det och sedan kunna fortsätta att jobba mer mot tävlingsrörelser. Men trots min tränares hjälp lyckades jag inte komma igenom det denna gång, vi fick helt enkelt inte till lörgjordheten och genomsläppligheten som krävs för att kunna bygga på med en ärlig framåtbjudning och lätthet i rörelserna. Och vet ni, det är helt okej att det blev såhär även om mitt självförtroende fick sig en törn. Vi är långt ifrån klara med vår utveckling tillsammans och detta är ett kvitto på vad vi behöver jobba ännu mer med under vintern, vi är fortfarande ganska orutinerade i dessa klasser. Trots att jag kände mig stressad och egentligen inte ville starta så kom vi igenom programmet. Travdelen var inget att hänga i julgranen, men i galoppen fick vi till ett bättre flyt och fick till riktigt fina piruetter som belönades med fina poäng. Även om min känsla sa att ritten var ”den sämsta hittills” landade vi ändå på procent som är mer än godkänt, vilket ger mig inspiration till att fortsätta träna och hålla motivationen uppe.

Vi hade lika gärna kunnat ha en dag där allt klickade och vi fick till ett personbästa, men just den här dagen fick vi istället lägga ritten på rutinkontot. Det går upp och ner för alla ekipage i alla olika grenar, och det är den här resan vi kommer att kolla tillbaka på om några år och minnas hur långt vi har tagit oss.

Akilles är den bästa läromästaren som aldrig protesterar när jag som ryttare gör fel, men samtidigt lär mig att göra rätt. Det krävs mycket finlir och känsla från min sida vilket jag är evigt tacksam för att just Akilles lär mig!

Jag hoppas att ni gillade att få ta del av ett lite annorlunda inlägg mot vad jag brukar publicera här på bloggen😊

Kommentera